En jägarprofil berättar

Innan den digitala tekniken i form av hemsida och sociala medier fick en roll som kommunikatör och informationsspridare i Värmlands Stövarklubb så gavs det  innan årsmötet varje år ut ett tryckt meddelande där resultat från jaktprov och utställningar under föregående år redovisades. Det innehöll även kallelse till årsmöte som under flera år avhölls på Stadshotellet i Karlstad med prisutdelning tre-rätters middag och dans till levande orkester. Meddelandet innehöll även artiklar om stövarjakt och under rubriken ”En jägarprofil berättar” skrev flera av de gamla stövarjägarna om sina erfarenheter och några av dessa kommer att publiceras på hemsidan. Först i raden är Forstmästare Rudolf ”Rudi” Fabricius Hansen (1905-2000) som bodde i Ragnerud, Åmotfors. Rudi tog över sin fars kennel Af Noreborg och det var främst Dunkerstövare och Hamiltonstövare som kenneln födde upp. I meddelandet från 1977 berättar Rudi Fabricius-Hansen om injagning av stövare.

.

Har man för dyra pengar inköpt en valp med lovande stamtavla eller har en av egen uppfödning, så drömmer man alltid om att man kanske har en blivande champion. Det skall man göra, men man skall göra klart för sig att detta mål sällan nås genom underverk, men fordrar ett stort mått  av omtanke, målmedvetet arbete och en god portion tur.

Innan jag kommer in på injagningsproblemet skulle jag vilja något beröra valpens fysiska förberedelse för jakt. För det första skall man se till att valpens genetiska förutsättningar inte förfuskas genom olämplig uppfödning. Jag utgår från att valpen från avvänjningens och upp till 8-9 veckors ålder fått lämpligt valpfoder och så småningom kan utfodras med ett fullgott helfoder, eller eventuellt rester från det egna hushållet med tillskott av mineralier och vitaminer. Detta åstadkommes enligt min uppfattning fullt tillfredsställande genom dagliga givor av t ex. 4-6 Dogevittabletter, en dessertsked benmjöl och en matsked fodertran.

I princip ska valpen få äta så mycket den vill nästan fram tills den är tre månader och sedan tre mål. Den skall äta upp den framsatta maten på 10-12 minuter. När den inte vill äta mer tas matskålen bort. Friskt vatten skall den dock alltid ha tillgång till.

Man får se upp lite med att valpen ej blir direkt fet. Under den tid benstommen utvecklas och då är ganska mjuk får den ej belastas med onödigt överhull. Riklig motion motverkar dock detta och stärker också såväl benstomme som muskulatur.

Redan vid 4 – 5 veckors ålder gör man första avmaskningen. Praktiskt taget alla valpar har då mask. Kuren upprepas efter 10 dagar. Om valpen vid några månaders ålder visar tendens att magra  och pälsen ej är glansig, tyder det på mask och man sätter åter in en kur.

Senast i tre-månadersåldern bör man göra den koppelvan . En stövarvalp krånglar sällan nämnvärt , då man inleder denna procedur, som dock fordrar en viss försiktighet, så den ej blir rädd.

Vistas valpen i hundgård bör man alltid ta för vana att blåsa i en pipa eller jägarhorn då man kommer med matburken. Det ger en god grund för den sedermera så viktiga lydnaden i skogen.

Vid 3 – 4 månadersåldern bör den tas med på skogspromenader. Den går då givetvis vid benen och vågar ej släppa Dig ur ögonsikte. Sätt Dig då ibland på någon stubbe och låt valpen pyssla omkring Dig som den vill. Den börjar snart att intressera sig för olika dofter och rör sig ständigt med nosen i marken. Du bör se till att de platser Du väljer om möjligt är fria från rådjur.

När Du märker att valpen blir tryggare och kanske t o m  då och då vågar sig utom synhåll, kan Du börja med att lägga ut släpspår med någon godbit vid slutändan. Naturligtvis inte någon rådjurs- eller älgskånk.

Vid de första övningarna lägger Du bara ett rakt spår en relativt kort sträcka. När valpen klarar detta kan Du förlänga släpspåret och slutligen få en smakbit.

När den utan svårighet klarar dessa övningar är tiden inne att den får harvittring i näsan. Jag förutsätter då att den hunnit bli 5 – 6 månader gammal.

För att vara säker på att jag verkligen kan bjuda på hare, vill jag helst spara denna övning tills spårsnön kommit. Jag följer då harslaget unghunden lös och försöker då och då peka på slagen. Som regel visar den då sitt intresse för denna nya sorts lek genom att hoppa upp och slicka mig i ansiktet utan att ägna spåren den minsta uppmärksamhet. Det gäller då att inte förlora humöret, men oförtrutet knalla på i löpan tills man stöter haren.

Har unghunden goda anlag, så brukar den nu genast följa slagen kortare eller längre sträcka med eller utan skallgivning. Då den kommer tillbaka fortsätter man på löpan och visar valpen tillrätta vid avhoppen och försöker få den att ta an slagen på nytt.

Skulle den ej följa slagen av hare med uppstött hare med skall, så kan man lugnt fortsätta dessa övningar, när förhållande medger. Förr eller senare stöter valpen själv haren, innan man kommer till legan och då kommer skallgivningen i nio fall av tio.

Om det visar sig att unghunden efter några spårövningar skallar så fort den ser ett harspår, bör man omedelbart sluta upp med denna övningsform och invänta barmark, vilket i värsta fall kan dröja till kommande höst. Men det är nödvändigt, ty annars bäddar man för löshet.Om man vid de första övningarna skulle råka stöta rådjur, som unghunden tar an, så får man bemöda sig om att koppla upp den snarast möjligt och försiktigt banna den. Sen gör man en lov, så man åter korsar rådjurslöpan och upprepar bannorna. Det är då en stor fördel, om man om man omedelbart sen kan föra valpen till färska harslag och uppmuntra den att ta an dessa.

Slå aldrig valpen, om den tar an rådjursslag. Är den intelligent, så förstår den snart att detta är förbundet med obehag. Är den inte intelligent så kan Du knappast räkna med att någonsin få den rådjursren eller att den överhuvudtaget blir ett gott bruksdjur. En hund måste nämligen ha ett stort mått av klokhet för att bli en bra jakthund. Det räcker inte bara med god näsa och jaktlust. Detta visar sig bäst vid vägtappter eller andra svåra tappter, då näsan inte räcker till för att lösa problemet.

En unghund med tidiga anlag och obändig jaktlust och kanske lite hårt humör, kan behöva en mera handgriplig tillrättavisning vid rådjurskontakt. En liten snärt med en vidja kan då vara befogad. Aldrig slag med blotta handen eller med kopplet. Stor försiktighet är dock av nöden, när det gäller aga. Annars finns risk för att unghunden kan bli viltskygg. Framför allt får ej aga förekomma, förrän unghunden vid flera tillfällen jagat hare. Någon bestämd regel finns inte. Det beror helt på unghundens mentalitet och formbarhet, så man måste pröva sig fram till den lämpligaste metoden.

Det nu beskrivna sättet för injagning är ju ganska omständigt och förutsätter att Du har mycket gott om tid. Den har som största fördel  att den gör hunden självständig samtidigt som den skapar en fin kontakt mellan Dig och hunden.

En annan metod är den gamla klassiska att släppa unghunden tillsammans med äldre rådjursren hund, som inte är lösmynt på slag eller tappt. Jag vill dock varna för att göra detta för många gånger. Dels löper man risk att unghunden kan bli överansträngd och dels bäddar man för den tråkiga egenskapen att den alltid häktar på främmande drev. Detta kan ju om , om oturen är framme, gälla rådjur och då helt eller delvis spoliera en påbörjad rådjursdressyr och i värsta fall helt förstöra unghunden, om det främmande drevet leder till att rådjuret blir skjutet.

En tredje metod, som jag provat någon gång och som snabbt leder till att unghunden ”vaknar”, är att hålla den kopplad, medan en äldre hund får resa haren. Sen passar man upp i vanlig ordning och när Jösse kommer och unghunden får syn på den, så släpper man. Lyckas man sen skjuta haren, sen den äldre hunden hunnit ifatt och tagit befälet och unghunden fortsätter att hänga med, har man lagt en ganska säker grund för utvecklingen av jaktintresset och kan fortsätta träningsövningarna utan hjälp av annan hund.

En fjärde, men kanske mer exklusiv metod, är att kosta på sig inköp av en levande hare från någon haruppfödare, som har för vana att träna sina harar i en någotsånär stor inhägnad före leverans. En hane kostar visserligen 50-75 kronor, men det kan försöket vara värt. Idealet är ju att kunna släppa haren på en ej alltför stor ö. Då kanske man kan få många trevliga träningsdagar med unghunden. Har man ej tillgång till en ö, släpper man haren inom ett område med markerade yttergränser och helst någon tät buskvegetation i centrum. Risken finns givetvis i båda fallen att unghunden tar haren, som ju inte har någon kondition, men den risken får man ta. Det kan dessutom betyda att unghunden jaktintresse  blir definitivt väckt, så den nästa gång den kommer till skogs, tar an nattslag.

Ja, detta var endast några exempel på metoder att jaga in en unghund. Sen gäller det bara tålamod och träning och åter träning, samt en god portion tur, när det gäller rådjuren.

När unghunden på allvar börjar intressera sig för nattslag, så får man ej lämna området, där den markerar, men försök följa den och låta den arbeta så länge den vill. Man bör försöka hjälpa den att ringa, så den ej låser sig fast i betan, där vittringen är starkast. Förr eller senare leder arbetet till upptag och längre eller kortare drev. När tappt uppstår försöker man bilda sig en uppfattning om var denna är och sen hålla sig i närheten, så att unghunden kan arbeta tryggare och kanske hindras att söka sig tillbaka till upptaget, vilket annars är det vanligaste beteendet.

Och sen till sist: Gå aldrig från en unghund i skogen! Om Du vant den vid pipa eller horn, då Du utfodrat den, så kommer den nästan säkert, om Du använder samma medel, då Du vill kalla in den.

Stäar på en hund gör jag aldrig annat än om jag stött en hare eller kommit på rätta avhoppet vid en tappt. Detta lär sig hunden snart och kommer ofelbart. Men missbrukar man detta och stäar vid flera tillfällen, bara för att man vill hem och snabbt få in hunden, kan det hända att man sen förgäves får stå och stäa, när man står vid legan av en uppstött hare eller vid ett avhopp. Jag kan garantera att en sådan situation inte precis höjer humöret!

Det kan också kanske vara på sin plats att nämna något om hur länge man bör behålla en unghund, som kanske visar sig sent utvecklad, eller benägen för vissa olater. Rör det sig  t ex om vilseledande löshet eller obotligt rådjursintresse bör man nog göra processen kort. Annars anser jag nog 3-4 årsåldern tämligen avgörande för ett ställningstagande. Jag har sett flera hundar , som varit relativt medelmåttiga intill denna ålder och sen plötsligt blixtrat till och blivit mycket användbara. Man får därför absolut inte tappa sugen under första eller andra säsongen, om hunden visar klokhet, jaktlust och formbarhet och man vet att den för många goda hundar i stamtavlan. Att följa utvecklingen hos en unghund som man tror på är en upplevelse av hög intensitet. Kärleken till stövarjakten är ju nästan som en sjukdom. Har Du en gång smittats, så hänger den i till Din levnads höst. Det vet jag av egen erfarenhet.

Rudolf Fabricius-Hansen

Foto: Per Jonson