Ovanstående bild, som återfinns i Glava Hembygdsförenings arkiv, är från början av förra seklet och tagen framför Hillringsbergs herrgård. Ett s.k Herrgårdskoppel med trefärgade stövare som var en vanligt förekommande jaktform i det högre skiktet av skogsägare i landet. Detta skriver bl a Dan Andersson om i den kända dikten ”Sizzi” som återfinns i diktsamlingen ”Kolvaktarns visor” (1915);
”…Då travade döden en dag genom skogen
med Herregårdskoppel och blanka gevär,
och jakten tog fart uppåt Hagbergaskogen
och gick neråt Lasso och stannade där”…
Att jaga med koppel var vanligt en bit in på förra seklet och i Svenska Stövarklubbens barndom var det även möjligt att starta på jaktprov med ett koppel av två hundar.
Att den tidiga löshundsjakten var hårt könsrollsbunden är tydligt manifesterad i historiska dokument och därför så kanske man kan konstatera att nedanstående bild närmast kan betecknas som unantaget som bekräftar regeln.
Det är den välkände skalden och diktaren Gustaf Frödings syster Matilda Fröding (1859–1917) som bodde på Slorudsborg i Brunskog. Hon var uppväxt i herrgårdsmiljö på Alster Herrgård utanför Karlstad och bodde som ensamstående i Brunskog en tid och brodern Gustaf var där en ofta sedd gäst. Det var i denna västvärmländska miljö som flera dikter skrevs på dialekt bl a den kanske mest kända dikten ”Det var dans bort i vägen”. Huruvida fotografiet med hagelgevär och jakthunden Stella belägger att hon jagade med löshund kan vara tvivelaktigt men sannolikt så var jakten ett viktigt verktyg för att skaffa mat och att hålla borta rovdjur från hennes gård. Att hon dessutom som kvinna i tiden kring förra sekelskiftet bryter in i den mansdominerade sfären som jägare med hund är intressant.
Det första belägget för jakt med löshund i Värmland härrör från 1821. När den finske studenten Carl Axel Gottlund (1796–1875) vandrar i de värmländska finnbygderna för att studera den skogsfinska traditionen skrev han dagbok och i denna finns många episoder om jakt. Framför allt harjakt med hans tre hundar som oftast verkade släppas tillsammans.
I dagboksanteckningen för fredagen den 17 augusti 1821 kan man läsa;
”Senare på kvällen gingo vi att jaga harar, men i början hittade vi inga. På hemvägen jagade hundarna en som jag sköt, den kom skuttande efter vägen, då jag sköt den, den hoppade fem steg och blev så liggande livlös. Gust. Groth sköt bom på en annan…”.
Dagen efter så släpptes hundarna åter igen;
”I dag gingo vi åter kl 4 att jaga harar, vi voro 8 skyttare, i går kväll voro vi 7. Ett stycke från gården fingo vi fast på en hare, hundarna jagade länge och väl. Vi sköto fem gånger , innan vi fingo honom. Jag sköt två gr., det första skottet small för tidigt, ty låset var snabbt till att slå igen. Andra gången föll haren, jag ropade Alstot och sprang för att taga den, men föll omkull så illa, att jag fick ett stort ärr i slutet. När jag kom till haren, så sprang den sin väg, men mycket sakta och imot mig, så att hade jag varit raskare hade jag kunnat slå till den med bössan. Calle Groth sköt den till slut.Edgren sköt bom däremellan. Vi gingo länge och fingo upp 3 harar, men på en så svår mark, att vi ej fingo skjuta någon av dem …”.
I Gottlunds dagboksbeskrivningar av harjakt med hund är det oftast snabba skott och jakten var naturligtvis ett sätt för Gottlund att förse sig med mat. Förutom hare så jagade han även fågel, såväl skogsfågel som sjöfågel och det verkar ha varit god tillgång av vilt. När det gäller rovdjur så är det påfallande lite han skriver om räv vilket torde ha sin förklaring i liten förekomst. När det gäller björn och varg så skriver han om hundarnas möten med bägge, eller rättare sagt, hundarnas förmodade möten med bägge rovdjursslagen i det att han aldrig såg detta med egna ögon. Däremot så kom hundarna in och visade stor rädsla och detta tolkade Gottlund som att hundarna konfronterats med björn eller varg. Bägge rovdjursslagen hade setts i omgivningarna men vid denna tid, när fäbodarna var talrika med lösdrift av kor, får getter och hästar, var både varg, järv och björn jaktbara villebråd året om. Vilket torde ha betytt att framför allt vargen hade ett annat beteende gentemot tamdjur än den har idag.
En annan jägare och skogsvandrare som skrivit avsevärda mängder om jakt, och då framför allt jakt med löshund, är Bruksbokhållaren Gustaf Schröder (1824–1912). Mellan 1847 och 1884 hade han anställning vid bruk och sågverk i Värmland och Dalarna som bokhållare och hade vid sidan av sitt arbete stora möjligheter att jaga både rov- hög- och småvilt och fågel. Han var även intresserad av folklivet, seder och traditioner kring de platser han arbetade på. Detta resulterade i ett unikt författarskap där flertalet av böckerna handlar om jakt. Hans historier och jaktbeskrivningar kommer att få en utförligare beskrivning på denna hemsida lite längre fram i tiden.
Om man vill få en lite tydligare bild av löshundsjakt utifrån det historiska perspektivet så kan man läsa i Svenska Stövarklubbens jubileums bok Svenska Stövarklubben 1912–1962 – Minnesskrift vid 50-årsjubileet. I denna bok finns ett inledningskapitel som ger de stora dragen i stövarjaktens historik.
Med Svenska Stövarklubbens tillåtelse är denna artikel i sin helhet möjlig att ta del av genom denna länk;
varmlandsstovarklubb.se/wp-content/uploads/2023/07/Svenska-Stovarklubbens-historik.pdf
Denna artikel som visar fram stövarjakten som en företeelse ända bak till 1400-talet stärker löshundsjakten som en betydelsefull del av vårt kulturarv. Att det från början var en företeelse som bedrevs i den kungliga kretsen utesluter sannolikt inte att även övrig befolkning, i synnerhet den allmoge som befolkade skogarna runt om i Sverige, använde hund som ett hjälpmedel i jakten för att införskaffa mat.
Att införskaffa mat och att fånga djur för att använda skinn till kläder och för att försälja på marknader var bakgrunden till den löshundsjakt vi bedriver i dag i organiserade former. Med industrialism, folkbildning organiserades olika verksamheter i olika intresseföreningar, oftast lokalt förankrade, och det första länet som samlade intresserade stövarjägare var Södermanlands Stövarklubb som bildades redan 1901. Detta var således före det att Svenska Stövarklubben bildades – den förening som idag länsklubbarna är associerade med. Detta hade sin förklaring i att ledande inom den Svenska Kennelklubben var Stövarjägare och att dessa några år senare 1912 bildade Svenska Stövarklubben.
Svenska Stövarklubben fick den roll som den fortfarande i skrivande stund har som koppling mellan Svenska Kennelklubben och de lokala stövarklubbarna runt om i landet. Efter att Svenska Stövarklubben bildades organiserades län efter län och 1913 stiftades Dalarnas Stövarklubb för att i tur och ordning följas upp av Norrbotten läns Stövarklubb 1915, Smålands Stövarklubb 1922, Gävleborgs-Uppsala-Västmanlands läns Stövarklubb 1925, Värmlands Stövarklubb 1930, Västsvenska Stövarklubben 1933, Jämtlands Stövarklubb 1936, Västernorrlands Stövarklubb 1943,Örebro läns Stövarklubb 1943, Östergötlands Stövarklubb 1943,Västergötlands Stövarklubb 1944,Västerbotten läns Stövarklubb 1944, Hallands Stövarklubb 1946, Gotlands Stövarklubb 1947, Sydsvenska Stövarklubben 1957, Bohusläns- dals Stövarklubb 1959 och slutligen Upplands-Västmanlands Stövarklubb samma år 1959.
I Svenska Stövarklubbens minnesskrift vid 50-årsjubileet kan man läsa om de olika länsklubbarnas historia fram till 1962 och för Värmlands Stövarklubb skrev dåvarande ordföranden Arne Bergergård (1913–2001) om Värmlands Stövarklubb tillblivelse och verksamhet fram till 1962.
Arne Bergergård är den ordförande som suttit längst i klubben och kanske den som varit med under en tid då klubben hade mest ökning både vad gäller ökning av medlemstal och antalet hundar som startade på klubbens jaktprov och utställningar. Arne som bodde i Karlstad var både aktiv som jaktprovsdomare och på senare tid även som exteriördomare på utställning. Hans inlägg i jubileumsboken 1962 kan Du läsa i sin helhet i länken;
